I nattens mörker

I natt vaknade jag vid ca tretiden för att det var det är fruktansvärt varmt. Min trogne vän Hjärnan hade tydligen inte vaknat med tanke på vad som sedan utspelade sig. Hon lyckades emellertid ändå producera tanken: måste hämta fläkt!

Går in till mamma som tydligen oxå tycker det är svårt att sova när rumstemperaturen överstiger kroppstemperaturen. Frågar henne var pappa är? Hon svarar, något förvånad, att han e i Finspång (alltså där han ska vara, vilket jag brukar veta när min hjärna är vaken). Jag accepterar inte riktigt detta faktum och frågar på nytt men får, såklart, samma svar... Efter detta händer något jag inte riktigt förstår eller minns. Jag försöker fråga mamma något, något viktigt. Men allt som kommer ut är något i stil med: Men om.. Ska inte.. sksfdur.. jag ...vill...fusdfhsu...dnfusf...? Tycker själv att jag kanske inte gör perfect sense men tycker ändå att mamma borde fatta av sammanhanget (!) vad jag vill. Det gör hon inte. Alls. ALLS! Utan ser ut som ett frågetecken med blodomlopp och frågar inte helt tålmodigt vad jag försöker säga egentligen. Jag upprepar min "fråga" på nytt och inser frustrerad att det inte kommer ut alls det jag vill säga. Då blir jag enormt irriterade och säger "NEJ!" med något högre intensitet och frekvens än i vardagstal, skriker och rusar med viftande armar ut ur mammas sovrum. Går därefter med raska steg och hämtar fläkten, ställer den i mitt rum riktar den mot min säng. Lägger mig och somnar.

I morse kom mamma och frågade om jag möjligtvis minns att jag kommit in i hennes rum och pratat en massa konstigt och skrikit i natt... Det gjorde jag. Förvånansvärt nog. Vet dock fortfarande inte vad jag ville att hon skulle svara på...