En dag ska jag spotta på din makt och trampa på din stolthet.

I morse. I morse sprang jag. Jag sprang så fort jag kunde. Så fort att jag fick ont. Jag springer alltid så fort att jag får ont, för om det ska vara någon mening med att springa så måste jag springa så fort att det gör ont, för jag kan inte springa särskilt fort, eller långt utan att det gör ont. Ont i halsen och ont i magen. Jag sprang för att jag var sen. Jag sprang för att jag var sen och för att bussen var sen och för att jag tog den sena bussen. Som var sen. Så jag sprang och gick fort och jag sprang igen. Över kullersten och förbi bilar och människor. Förbi metromänniskor och förbi punkt-se-människor och city-människor. Förbi rulltrappsmänniskor och förbi åt-andra-hållet-människor. Och jag såg mitt mål. Så jag sprang ännu fortare. Jag sprang mera. Jag sprang neråt. Framåt. Bortåt. Mitt mål var nära och det fanns kvar. Det stod kvar. Bara stod där och såg på medan jag närmade mig. Så jag fortsatte springa. Och jag kom så nära målet att jag rörde det. Men mannen som hade makt bara öppnade sitt fönster och tittade ut. Tittade ut på sitt tåg och tittade på mig. Skakade på huvudet. Skakade på huvudet och log. Log över sin makt. Log och tog sitt tåg och körde ifrån mig.