På högstadiet och i början av gymnasiet skrev jag dagbok, varje dag. Det var mer en tvångstanke än något jag faktiskt ville göra, och för det mesta handlade det också bara om vad jag ätit till middag och vilka ämnen vi haft i skolan den dagen. Varje inlägg avslutades med att skriva hur mycket klockan var. Generellt sett när man läser dagböckerna från denna tid kan man se att jag inte sov särskilt mycket. Och maten i skolan var äcklig. Så hungrig och trött är kanske de mest framträdande minnena från skoltiden. Jag minns också att man utvecklade tekniker för att magen skulle kurra så lite som möjligt. Som bla att trycka in magen med handen för att "kurret inte skulle kunna ta vägen någonstans". Not fool proof kan jag säga. Förmodligen var det bara man själv som brydde sig att magen skrek. Men då upplevde jag det som ett stort problem.
Varje gång jag läst de där dagböckerna på senare tid mår jag dåligt och liksom skäms retroaktivt. Som om man skrivit ner alla jobbiga tankar och tonårsångest och stängt in dem, och varje gång man läser så släpper man ut det igen. Nu har jag iallafall bränt dem, dagböckerna. Det känns verkligen skönt.
Efter den där perioden på högstadiet och gymnasiet så slutade jag skriva tvärt en dag. Jätteskönt var det. Och jag skrev ingenting på väldigt länge. Men på senare år har jag börjat skriva någon form av dagbok igen. Det är mer som klotter. Lösryckta tankar och små mönster och gubbar som jag ritar. Ofta ritar jag kläder också. Det är kul. Dessa "dagböcker" förmodligen rätt så kryptiska för utomstående, vilket ju är bra. Men jag kommer ihåg nästan varje streck med pennan, och varje känsla som gett upphov till det.
Nu är klockan 23.01
No comments:
Post a Comment