En sån där inte så himla glad dag igen...

Det är segt nu. Rastlösheten kommer över mig. Rastlöshet och handlingsförlamning. Jag är bara så trött hela tiden. Och det känns som att livet smyger sig på med beslut jag oundvikligen måste fatta. Jag går där och skjuter saker framför mig och sen, plötsligt står jag där vid ett vägskäl. Och ena vägen är upplyst och lockar med trygghet, förnuftighet och förutsägbarhet. Och ångest. Och känslan av att inte ha valt alls. Sen har vi den andra vägen. Den okända och jobbiga vägen. Med ångest. Med okända faror. Vägen som jag inte vet vart den leder. Kanske till något fantastiskt?