Den fjärde dimensionen är språket.

Jag älskar en dikt av Alf Henriksson. Grammatik heter den och är på något sätt allt det jag älskar och tycker om och allt det jag vill indentifiera mig med, i ett koncentrat. Den är så fullkomlig och fullkomligt mitt i prick.

För några år sedan sydde jag en kjol och broderade dit texten. Tyvärr gjorde modet då (eller min dåliga smak) att jag sydde den med en fruktansvärt låg midja... Så varje gång jag ser den nu, tänker jag; hur kan jag ändra den så att jag vill använda den igen. Har inte kommit på något bra ännu.

Jag älskar ord och jag älskar bokstäver men jag kan inte bara skriva vad som helst. Jag älskar vissa bokstäver mer än andra och jag älskar ljudet av vissa i munnen medan andra är vackra i skrift. Jag älskar vissa ord och jag älskar vissa betydelser. Och jag älskar när det finns flera.

Jag älskar att använda bokstäver som utsmyckning. Både därför att bokstäver är vackra att titta på men också för att det finns ett innehåll. En fjärde dimension. Ibland är den uppenbar och ibland är den bara för invigda och ibland är den bara svår att begripa. Jag har svårt för kläder med ord på om jag inte till hundra procent kan stå för vad det står. Jag tycker inte om att ha ett öppet budskap för vem som helst att läsa om jag inte vet att jag verkligen vill att alla ska veta.

Men kjolen med Grammatik av Alf Henriksson, den gör mig glad och det gör mig inget att folk läser och undrar. För det är lite hemligt för oinvigda men egentligen får man läsa hela min värld i en enda dikt.