Livet hade varit ganska enkelt om man bara hade ett uppdrag. Ett äventyr att ta sig igenom med en tydlig början och ett pampigt slut. Då hade man också ett tydligt syfte. Men istället är allting trassligt och uppdelat. Och sen ska man gå och fundera och tänka och gå tillbaka och så lite framåt tills man inte ens vet var man är längre. När hände det? Vad har vi lärt oss nu? Ibland skulle jag bara vilja tänka framåt. Inte bakåt. Jag vill ha en roman. Jag vill veta att höjdpunkten kommer. Och att slutet är pampigt. Och lyckligt förstås.
No comments:
Post a Comment